I lördags var släkten samlad för att fira min mamma och hennes sambo som fyller år med bara 1 veckas mellanrum. Det var en mysig höstdag. Även min mormor var med och även om hon mest tyckte att hon var i vägen och till besvär (dement) Tror jag hon på sitt sätt uppskattade det.
Vi har bestämt att slutat ge varandra presenter men ändå kommer vi alla med nått litet. Lovisa hade hittat en tekopp och lite godis som hon köpt när hon var på semester i danmark. Ingen av mina släktingar vill vara med på sociala medier med bild och det respekterar jag så istället bjuder jag på ett kort på mig och Lovisa
0 Kommentarer
I dag var det frost när vi vaknade. Släppte ut hundarna vid 8 (det blev sovmorgon) och passade på att ta ett foto på den fina men kalla morgon. Jag som har planerat städ inne idag. Hundarna tyckte inte om den kyliga morgonen så någon längre kiss- och nosa runda blev det inte. Nu ligger de i varsin ände av soffan och sover.
Idag var det födelsedagskalas på jobbet. Grundföreningen i den organisation jag arbetstränar i fyller 10 år i år. Under åren har många små och stora projekt och föreningar drivits fram.
Idag fick vi en tillbakablick, framtidsvisioner och underhållning på de väl utnyttjade 2 timmarna. Bossen över alla, Sofie berättade om hur allt började. Men innan den riktiga Sofie tog plats kom min boss in Cat som basar över oss i redaktionsteamet, och även vi som såg till att detta event blev av. Men det var inte heller den äkta Cat som kom, utan en ihopsatt teatergrupp av mina duktiga kollegor hade gjort väldigt bra imitationer av ett par nyckelpersoner i huset. En mycket uppskattad underhållning som även de imiterade personerna tyckte. Förutom underhållning bjöds det på tilltugg och förstås ett axplock av alla de projekt som funnits och några som är igång eller på planeringsstadiet. Även om inte alla projekt kunde visas i text och bilder fanns alla med med sitt namn. Att jag inte hört talas om Projektor innan jag började arbetsträna där har helt enkelt med att göra att de har valt att vara lite mer anonyma och istället föra fram föreningarna eller projekten. Sammantaget är jag nöjd att jag åkte in och var med, trots att jag och min kropp inte riktigt är på samma nivå idag . Kör efit trots sömlös natt pga värk och att serven på EFIT sidan är nere pga serverbyte. Den kanske kommer upp i kväll.
Fler som gör samma sak som jag idag, dvs fotograferar Ett Foto I Timmen hittar ni på ettfotoitimmen.se Glöm inte att kommentera :-) Jodå. Änglar finns enligt mig. Lovisa har haft änglavakt ett flertal tillfällen under sin uppväxt. Som den gången när jag tappade henne ner från översta trappsteget hos min mormor. Lovisa rullade hela vägen ner och jag minns inte hur jag kom ner själv men fort gick det i alla fall. Inte ens ett blåmärke hade Lovisa, bara ledsen och givetvis chockad. Gissa hur många gången man fått höra att hon är som hon är pga att jag tappade henne som barn? Ganska många, alltid med kärlek i rösten. Hon vet, och visste nog redan då att det hela berodde på mina ostabila knän som tyckte det var en ypperligt läge att hoppa ur led. Att jag inte ramlade ner för trappan har jag inte ens tänkt på förrän nu när jag skriver detta. Jag hade nog också änglavakt då. Hon har även trillat/hoppat (olika berättelser från vittnena, barnen som var med) från en 5 meter hög stenvägg ner på ett stengolv som var överväxt med mossa och gräs. Inte ett blåmärke då heller men öm i rumpan. Detta några år senare än trappincidenten. Kan även tilläggas att barnen var mycket medvetna om att de absolut inte fick klättra på stenväggarna på ruinen där vi var när det inträffade. Hon flög av min kompis skenande häst och hamnade bland en rasad stenmur men lyckades pricka mellan de värsta stenarna så det enda som hände var ett skrapmärke på ryggslutet där rid/säkerhetsvästen slutade. Ett märke som hon än idag har kvar. Bli rädd för hästar? Ånä. Inte min Lovisa inte. Däremot verkar hennes skyddsänglar (hon behövde flera som turas om tror jag) hade semester när vår första hund (som bor hos mitt ex, och gjorde även när olyckan inträffade) Takida sprang in i benet på henne så knäet hoppade urled och drog loss en benbit. Det blev akut operation och sex veckor i gips. Sex veckor som kändes som 6 månader. Ett bra tag innan vi flyttade från mitt ex så såg Lovisa sin skyddsängel, i alla fall tror vi att hon var och är det. Då visste hon inte vem det var utan blev mest rädd när hon såg en svart gestalt i dörrhålet, så pass tydligt att hon såg ansiktet och klänningen. En tid senare tog jag fram ett foto jag har på min morfars mamma, när hon konfirmerades. Då hade hon en svart klänning på sig, och överdelen syns på kortet. Lovisa blev vit i ansiktet och sa chockad att det var henne hon såg i dörröppningen. När morfar dog så sa han hejdå, eller 'jag finns här för dig' till Lovisa hos min mamma efter begravningen. Jag tror inte helt och hållet på Jesus och Gud så att säga att jag är troende kristen kan jag inte göra, att be fader vår känns som om jag ljuger de få gånger jag är i kyrka. Däremot tror jag på ett liv efter detta, att man föds på nytt och att äldre släktingar finns på andra sidan och tar emot en när den dagen kommer. För vissa visar de sig även i detta livet och även om jag inte är så känslig som ex Lovisa är tror jag att de talar till oss, vägleder oss. Jag kan inte känna en lugn hand på min axel (det var det Lovisa kände efter begravningen). Jag har själv vart på andra sidan två gånger men blivit hänvisad tillbaka av min gammelmormor. Att det var hon visste jag redan då. Jag har sett många bilder på henne men aldrig i de kläderna hon hade på sig då. Det var vardagskläder och när jag berättade om detta när jag vaknade upp så viftade mamma bort det med livlig fantasi. Ja det hade jag också iofs men när jag berättade samma sak för mormor, så blev hon mållös. De kläderna som jag kunde beskriva in i detalj var hennes mammas favoritkläder till vardags och något som hon aldrig hade på sig när det fanns en kamera i närheten. Mamma och mormor hade länge olika åsikter om mina nära döden upplevelser. När Lovisa sen berättade att hon känt av morfar efter begravningen så viftade mamma bort det med, nonsens. Bara det, mammas sambos svåger är präst och han klev in och sa "Vi ska inte vara snabba att nonchalera Lovisas upplevelser, jag har sett och hört för mycket i mitt arbete för att jag helt kan vifta bort hennes upplevelser. Jag tror mycket väl att XXX kan vara här en dag som denna. Mamma gick tyst iväg. Alla har rätt till sin tro och åsikt så jag dömmer ingen.
Jag bryr mig inte om folk tycker jag är knepig som har många sorters djur, nu har jag iofs "bara" två hundar och 24 kaniner (uppfödare) och har en hel del som ska få flytta vidare nu när vi lugnt kan andas ut efter 4 plötsliga dödsfall. Ingen mer död kanin, inga tecken på smitta (då hade fler droppat av tyvärr) och inga parasiter eller mask. Misstänker hösilaget och bytte till hö. Efter en vecka med hö så piggnade de kvarvarande till och nu äter de hö för fulla muggar. Har fått öka mängden hö till och med, men det är ett gott tecken.
Söndag och EFIT. Jag börjar redan vid midnatt. Kom hem sent från vår roadtrip till en pomme uppfödare (se inlägget under detta). Huset var kallt och jag hungrig. Ville inte lämna kakelugnen obevakad så jag sov på soffan. Tur man har en skön bäddsoffa ;-) Resten av dagen är planerad med lite hästmys och annat smått och gott. Jag uppdaterar allt eftersom tid och internet finns.
Fler som gör samma sak som jag idag, dvs fotograferar Ett Foto I Timmen hittar ni på ettfotoitimmen.se Glömt inte att kommentera :-) Idag har vi hälsat på en fin vän och uppfödare av Pomeranian. Det är inte ofta vi träffas då det är 43,5 mil t o r, men det är det värt. Det blev god mat, hundsnack och så klart massa pomme mys. Lilla Sixten fick mig att smälta men som tur var, var han redan såld. Jag har ändå inte råd med en Pomme just nu men i framtiden ska jag ha pomme. Är helt såld på den rasen. Stor hund i litet format och eftersom jag är intresserad av utställning, förutom lydnad, så är det renras som gäller för mig. Pommarna är en bra ras för mig. Det är mycket hund men inte så stor och tung och det tycker min kropp om. Pälsvården är stor men det är bara mysigt. Jag satt och kammade Nessa dag och hon brukar pipa i högan sky men inte med mig, fast då har jag tränat på en extremt ömhårad dotter så jag har mina knep när jag kammar ut en tovig päls. Nästa gång vi träffas är på Växjö Internationella hundutställning i november. Vi kommer inte ställa någon hund där i år.
Sova under täcket i mattes knä är bästa stället tycker Onyx och jag tackar inte nej heller. En perfekt avslutning på en annars halvkaotisk dag då Onyx tyckte att han minnsan skulle vara överallt helst på samma gång och inte alls tyckte att kaninerna behövde få rena burar. Glömde förstås att köpa spån i fredags så alla kaniner fick inte nytt spån idag. Få ta dem i morgon. Istället tog jag itu med mitt ständiga dåliga samvete. Mitt sovrum. Då tyckte Onyx att han helt plötsligt skulle hjälpa till men att sno mina stumpor och släppa dem i vardagsrummet var inte min åsikt om städa, annars försöker jag träna in kommandot städa. Går väl inte riktigt så bra som jag önskar och tålamodet från min sida är långt ifrån vad man kan säga är bra. Haha Livet som ensamstånde börjar falla på plats nu när dottern bor på skolan i veckorna och inte alltid är sugen på att komma hem till mamma på helgen. Pappa och pojkvännen lockar också. Är man 18 år och odödlig så är man och behöver inte mammas tjat. Ingen tvekan om vad dottern tänkt sig jobba med i framtiden.
|
Om migCrazy mamma till en lika crazy dotter. Älskar djur (inte spindlar). Har två hundar och en massa kaniner, uppfödare. Hobbyfotograf. Gillar för övrigt inredning, facebook, Vikinga- och medeltida reenactment. Mina favoritband är Tokio Hotel och Black Veil Brides
Instagram
|
|
Länkar
Dottern Lovisa
Hera & Onyx
Vår kaninuppfödning
Arkiv
November 2016
Oktober 2016
September 2016
Augusti 2016
Juli 2016