Jodå. Änglar finns enligt mig. Lovisa har haft änglavakt ett flertal tillfällen under sin uppväxt. Som den gången när jag tappade henne ner från översta trappsteget hos min mormor. Lovisa rullade hela vägen ner och jag minns inte hur jag kom ner själv men fort gick det i alla fall. Inte ens ett blåmärke hade Lovisa, bara ledsen och givetvis chockad. Gissa hur många gången man fått höra att hon är som hon är pga att jag tappade henne som barn? Ganska många, alltid med kärlek i rösten. Hon vet, och visste nog redan då att det hela berodde på mina ostabila knän som tyckte det var en ypperligt läge att hoppa ur led. Att jag inte ramlade ner för trappan har jag inte ens tänkt på förrän nu när jag skriver detta. Jag hade nog också änglavakt då. Hon har även trillat/hoppat (olika berättelser från vittnena, barnen som var med) från en 5 meter hög stenvägg ner på ett stengolv som var överväxt med mossa och gräs. Inte ett blåmärke då heller men öm i rumpan. Detta några år senare än trappincidenten. Kan även tilläggas att barnen var mycket medvetna om att de absolut inte fick klättra på stenväggarna på ruinen där vi var när det inträffade. Hon flög av min kompis skenande häst och hamnade bland en rasad stenmur men lyckades pricka mellan de värsta stenarna så det enda som hände var ett skrapmärke på ryggslutet där rid/säkerhetsvästen slutade. Ett märke som hon än idag har kvar. Bli rädd för hästar? Ånä. Inte min Lovisa inte. Däremot verkar hennes skyddsänglar (hon behövde flera som turas om tror jag) hade semester när vår första hund (som bor hos mitt ex, och gjorde även när olyckan inträffade) Takida sprang in i benet på henne så knäet hoppade urled och drog loss en benbit. Det blev akut operation och sex veckor i gips. Sex veckor som kändes som 6 månader. Ett bra tag innan vi flyttade från mitt ex så såg Lovisa sin skyddsängel, i alla fall tror vi att hon var och är det. Då visste hon inte vem det var utan blev mest rädd när hon såg en svart gestalt i dörrhålet, så pass tydligt att hon såg ansiktet och klänningen. En tid senare tog jag fram ett foto jag har på min morfars mamma, när hon konfirmerades. Då hade hon en svart klänning på sig, och överdelen syns på kortet. Lovisa blev vit i ansiktet och sa chockad att det var henne hon såg i dörröppningen. När morfar dog så sa han hejdå, eller 'jag finns här för dig' till Lovisa hos min mamma efter begravningen. Jag tror inte helt och hållet på Jesus och Gud så att säga att jag är troende kristen kan jag inte göra, att be fader vår känns som om jag ljuger de få gånger jag är i kyrka. Däremot tror jag på ett liv efter detta, att man föds på nytt och att äldre släktingar finns på andra sidan och tar emot en när den dagen kommer. För vissa visar de sig även i detta livet och även om jag inte är så känslig som ex Lovisa är tror jag att de talar till oss, vägleder oss. Jag kan inte känna en lugn hand på min axel (det var det Lovisa kände efter begravningen). Jag har själv vart på andra sidan två gånger men blivit hänvisad tillbaka av min gammelmormor. Att det var hon visste jag redan då. Jag har sett många bilder på henne men aldrig i de kläderna hon hade på sig då. Det var vardagskläder och när jag berättade om detta när jag vaknade upp så viftade mamma bort det med livlig fantasi. Ja det hade jag också iofs men när jag berättade samma sak för mormor, så blev hon mållös. De kläderna som jag kunde beskriva in i detalj var hennes mammas favoritkläder till vardags och något som hon aldrig hade på sig när det fanns en kamera i närheten. Mamma och mormor hade länge olika åsikter om mina nära döden upplevelser. När Lovisa sen berättade att hon känt av morfar efter begravningen så viftade mamma bort det med, nonsens. Bara det, mammas sambos svåger är präst och han klev in och sa "Vi ska inte vara snabba att nonchalera Lovisas upplevelser, jag har sett och hört för mycket i mitt arbete för att jag helt kan vifta bort hennes upplevelser. Jag tror mycket väl att XXX kan vara här en dag som denna. Mamma gick tyst iväg. Alla har rätt till sin tro och åsikt så jag dömmer ingen.
Jag bryr mig inte om folk tycker jag är knepig som har många sorters djur, nu har jag iofs "bara" två hundar och 24 kaniner (uppfödare) och har en hel del som ska få flytta vidare nu när vi lugnt kan andas ut efter 4 plötsliga dödsfall. Ingen mer död kanin, inga tecken på smitta (då hade fler droppat av tyvärr) och inga parasiter eller mask. Misstänker hösilaget och bytte till hö. Efter en vecka med hö så piggnade de kvarvarande till och nu äter de hö för fulla muggar. Har fått öka mängden hö till och med, men det är ett gott tecken.
1 Kommentar
Lämna ett svar. |
Om migCrazy mamma till en lika crazy dotter. Älskar djur (inte spindlar). Har två hundar och en massa kaniner, uppfödare. Hobbyfotograf. Gillar för övrigt inredning, facebook, Vikinga- och medeltida reenactment. Mina favoritband är Tokio Hotel och Black Veil Brides
Instagram
|
|
Länkar
Dottern Lovisa
Hera & Onyx
Vår kaninuppfödning
Arkiv
November 2016
Oktober 2016
September 2016
Augusti 2016
Juli 2016